Fröken Svårmodig gick en och en halv kilometer till tågstationen. Bistra höstvindar svepte runt henne där hon traskade i maklig takt. Insöp årstidens berusande dofter. Ibland kunde hon förnimma kinmokusei, (små orangea väldoftande blommor på träd)om än vagt.

Hon hade på sig sina 20-håls Dr Martenkängor, svarta byxor, den nyinköpta hoodieklänningen med en illustrerad katt på och en svart skinnjacka.

Det var dags att ta sig till psykologen och terapicentrumet. Det var andra gången sedan hon blivit utskriven. Under det första besöket hade de gått igenom händelseförloppet med att bli inlagd på sjukhuset och tiden innan och efter. Det halvår det hade tagit Fröken Svårmodig att komma tillbaka till terapin.

Fröken Svårmodig hoppade på tunnelbanan och åkte tre stationer innan hon klev av. I den delen av tåget hon satt i var det få som åkte och många sittplatser lediga, så hon slog sig ner i ett säte närmast dörrarna.

Hon tittade på smartklockan och konstaterade att hon hade ganska lagom med tid för att kunna gå i stilla mak till terapicentrumet. Efter att ha korsat tågspåren och gått en bit längsmed vek hon av åt höger och uppför den branta backen som ledde fram till terapicentrumet.

På gathörnet låg ett snabbköp. Fröken Svårmodig stannade till och köpte sig en flaska grönt te och en onigiri (risboll) med tonfisk och majonnäs.

Väl uppe vid terapicentrumet gick hon in på innergården och satte sig på en bänk och tog fram sin onigiri. Det var detta som var hennes lunch. En risboll omsluten med torkat sjögräs och tonfisk och majonnäsfyllning. Runt omkring henne gick det folk fram och tillbaka. Hon försökte vara osynlig där hon tog tugga efter tugga, men folk i omgivningen tittade på henne.

Fröken Svårmodig stoppade ner plasten från onigirin och lade det i påsen hon hade i handen. Hon reste sig och gick in i byggnad 7. Väl inne desinficerade hon sina händer och lämnade sin patientbrickan för att sedan gå genom hela korridoren fram till väntrummet.

Hon slog sig ner på en av sittkuddarna som låg ovanpå bänken och tittade sig runtomkring. Tidningar om utflyktsmål, barnböcker och kalligrafi.

Plötsligt dök psykologen upp från en annan dörr och gick igenom. Hon ursäktade sig och undrade om det var kyligt och om hon borde höja luftkonditioneringen. Fröken Svårmodig tackade, men att det gick bra som det var och psykologen ursäktade sig och sade att hon snart kom tillbaka.

När klockan blivit dags knackade det på väntrumsdörren och psykologen visade Fröken Svårmodig ut i korridoren och en trappa upp där det fanns ett ensligt rum.

De satte sig ner och psykologen tog till orda.

"Jag är ju den ansvariga för bildterapin här och tänkte att vi skulle rita och prata om det går bra?"

- Ja, det går bra.

Svarade Fröken Svårmodig.

"Men, först vill jag höra hur du mår."

Fortsatte psykologen.

- Mina hallucinationer är inte borta, men de tar inte över de senaste veckorna. Jag har inte självmordstankar just nu och tror inte att världen går under om inte jag dör.

"Jag förstår. Då tänkte jag att vi skulle rita lite och bara prata utan press."

Fröken Svårmodig kände sig som ett litet barn.

Psykologen tog fram ett ritblock, ritade en fyrkant och bad Fröken Svårmodig att dra ett streck från någonstans till någon annanstans och Fröken Svårmodig drog ett streck. Hon lämnade sedan tillbaka pennan och blocket och de fortsatte dra ett streck ett par gånger till, sen tog psykologen fram färgkritorna.

Psykologen började med att fylla en trekant som blivit av strecken med en orange krita, medans Fröken Svårmodig tittade på. Psykologen frågade

"När var första gången du tänkte att du vill dö?"

Fröken Svårmodig svarade

-När jag var 8 år.

"Det var väldigt tidigt." sade psykologen.

-Jo, jag vet.

"Man undrar ju vartifrån dessa tankarna kommer ifrån."

-Jag vet inte riktigt. Det jag vet är att för 11 år sedan förändrades allt och jag blev akut sjuk i vad de kallade psykos och från att tänka på vanligt självmord så blev det ett livsuppdrag att jag måste dö. Till exempel när jag blev inlagd på sjukhuset förrförra gången och jag hamnade i isoleringsrum slet jag sönder t-shirten jag hade på mig och gjorde ett rep som jag försökte strypa migsjälv med. Jag var tvungen att dö, men jag var inte stark nog för att strypa migsjälv.

"Du försökte strypa digsjälv?"

-Ja.

När de hade fyllt i alla ritade trianglar och streckade områden avslutade de sessionen.

"När jag var yngre tyckte jag om Cardigans. Du sade att du höll på med musik?"

-Jo, det finns på iTunes attityd lyssna på.

"Va?! Jag ska lyssna då."

Fröken Svårmodig betalade och fick tillbaka sin patientbricka och blev avvinkad av psykologen innan hon begav sig hela vägen hem igen.