Jag är en looser men jag är det med stil, klass och värdighet. Jag viker inte ned mig.
Om jag går under så ska jag göra det med flaggan i topp till kanoners salut.
Från det att jag var ett barn så var jag tvungen att kämpa hårt för att överleva. Som en fågel sitter jag i träden i city och sjunger och gråter tillsammans med poliserna medan himlens färger dansar i en magisk helig tystnad.
Jag trängde genom asfalten som en rebellisk maskros och mitt liv fortsatte att vara hårt och obarmhärtigt. Jag smyger smidig och spänstig som en katt uppe på stan utan att låta mig sugas in i novembers svarta hål av hopplöshet.
Jag blev kristen och gick med i en underbar frikyrkoförsamling men även där blev jag mobbad och utfryst. Det var jag som var Jesus men det var ingen som kände igen mig.
Jag hör inte hemma bland männen och inte heller bland kvinnorna. Min IQ ligger på 130 men ändå lever jag på sjukersättning.
På psykavdelningen blev jag utskälld av en läkare med ett otroligt dåligt samvete.
Jag självömkar inte jag säger bara att livet gör jävligt ont. Människornas kyla är monumental.
Jag föddes som en looser men i min misär går jag med huvudet högt och med rak rygg.
Människorna tittar bort när de ser mig på stan på grund av bränderna jag anlade som en hämnd mot en omänsklig kommun.
Vissa personer på höga befattningar är odjur.
Det är ni som är konstiga inte jag.
Om jag går under så ska jag göra det med flaggan i topp till kanoners salut. På min begravning ska det vara pompa och ståt.
Jag är en looser men jag är det med stil, klass och värdighet. Jag viker inte ned mig.