"jag kunde ha viskat dig som vågorna"
(orden dör mot vinden och vågdånet)

Andetagen Tystnaden (hans) 
Ensamheten Tvåsamheten Tomheten och så solen

(Han viskar för sig själv),
"såklart" -  förvånat - "andades du"

*

"jag kunde ha vaggat dig som vågorna"
(viskar hon för sig själv)

Andetagen Tystnaden Ensamheten
o så solen
(naturligtvis)

Orden speglar sig - liksom förstrött -
i hans ansikte 

"som vågorna andades du"

*

Hans längtan flyter så flyktigt
-nästan som ord-
ur hennes mun inte vasst, mer
som om de etsades fast i honom

"det kändes inte ens"
- viskade han långt senare,
när det liksom redan var för sent