hon var ljus, nästan genomskinlig, hon satt i gryningsljuset och målade på en canvas, hon hade inga färger, inga penslar, inga kritor, hon hade en kolbit och lite aska som hon smetade ut över duken, ödsliga vidder avtecknade sig, dunkla, sällsamma ansikten som droppade av monotona linjer, askan låg som en tung skymning över landskapet, hon drack kall gin och lyssnade på klassisk musik samtidigt som hon målade, jag visste inte vad hon hette, ibland gick hon omkring naken i flera dagar i huset, disken hopade sig i köket och hon hade ingen brådska att städa efter sig, ibland när hon var klar med en målning så la hon sig i sängen alldeles kladdig om fingrarna, hon var tömd, liksom rummet var tömt, och världen var tömd, kvar återstod ett skal, ett naket och kallt rum, där låg hon i sängen med aska över halva kroppen och stirrade upp i taket,
hon drömde om att hon var ett träd där det satt näktergalar i kronan, ett träd på en bakgård någonstans i en amerikansk stad, där ljuset föll över grenarna på eftermiddagen och gav trädet en sällsam aura,
när hon såg på sin smutsiga kropp som var delvis täckt med aska och kol blev hon alldeles stilla, låg som förstenad i sängen i flera timmar, vid ett fönster stod en halvfärdig målning som hon börjat med några dagar tidigare, ansikten trädde fram i linjerna av kol, diffusa och nakna var det svårt att avgöra deras ansiktsuttryck, i bakgrunden låg ett isländskt berglandskap, svarta, torra berg avtecknade sig med enkla linjer, överallt hade hon smetat ut askan så att den låg som en vag dimma över målningen, hon reste sig ur sängen och gick till kylen, tog en klunk av den iskalla ginen direkt ur flaskan och la sig i sängen igen, och fortsatte drömma, drömde om att hon var ett träd som stod på en ljusdränkt innergård i någon amerikansk förstad,
med gula näktergalar på de nakna grenarna,