På  det gamla bröllopskortet
ser jag ett ungt leende par
som lovat älska varandra
för resten av sina dar

vi har fått ljusa, glada dagar
på vår resa genom livet
men även mörka av sorger
som blivit oss givet

när en av oss tappat farten
har den andra puttat på
så vi sida vid sida, återigen
har kunnat fortsätta gå

vi tar vara på varandra
och dagarna som kommer och går
ingen av oss kan i förväg veta
hur lång tid vi tillsammans får

endera dagen, vi vet inte när
en av oss ensam kvar
och skall fortsätta att leva
med minnen av det som var

håller kortet i min hand
och ser ett leende par
som i adventljusens tid
blev ett lyckligt bröllopspar