I tusen år förföljda

I tusen till utkörda

I ljus av svarta eldar

Ett brus av ord förtäljda

Om tid som lagts till vandring

Till framtidstro, förvandling

En golem rests i fjärran

Vill ej ha tröst från herran

Vill ej i vinden vila

Vill ej i freden bida

Vill egen aska blanda

Vill rasa och förbanna

På synagogors vindar

Är tyst, rabbinen bidar

Rabbinens suckar tunga

Åt allas dumhet sjunga:

”Så lätt att pannan veckas

Att sant och falskt förväxlas”