När jag var sjuk och svag så såg folk ned på mig. Nu när jag är frisk och stark tittar de på mig som att jag vore ett ufo och tänker att det där kommer aldrig att hålla. Det är alldeles för bra för att vara sant och kom inte och tro att
du är bättre än oss ditt jävla psykfall. För jävla stöddig och högfärdig är du. Du kommer aldrig att ge ut en bok så lägg ned ditt skrivande. Lägg ned överhuvudtaget ditt jävla psykfall.
Men när jag var sjuk och svag fanns det även enstaka människor som inte såg ned på mig
och som trodde på mig trots att mitt liv var kolsvart och fullständigt omöjligt. Det var de som fick mig att tro på mig själv och på framtiden. Det var de som gestaltade kärleken som jag hade glömt bort existerade. Det var de som hjälpte mig att resa på mig och försöka.
Och när Jesus rörde vid mig kunde jag se klart.