Varför ska den sprudlande livsglädjen vara förunnad blott en exklusiv skara människor, medan vi andra sitter och äter en vattnig osaltad havregrynsgröt varje dag, apatiska fokuserade på döden, helt utleda på den fullständigt meningslösa tillvaron? Det spritter i kroppen på de lyckliga människorna när de åker omkring i sina sprillans nya bilar och shoppar så att det står härliga till i det konstant fantastiska livets jublande flow. Själv så sitter jag och tittar på den vattniga osaltade gröten och tvingar mig genom ännu en hemsk dag fylld av en tung depressions aggressiva stryptag. Grannen spelar Vikingarna med Christer Sjögren på högsta volym medan de lyckliga människorna struttar förbi på trottoaren i en alldeles självklar och frisk kärlek som gör mitt mörker än mer påtagligt plågsamt och förnedrande. Varför ska den sprudlande livsglädjen vara förunnad blott en exklusiv skara människor?