Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Månfolket

https://www.facebook.com/reel/1059972675045701

 

Jack var en före detta CIA-pilot som hade en hemlighet som han inte längre kunde behålla. Han hade varit på månen, och han hade sett saker som de flesta inte skulle tro. Han hade sett städer, byggnader, gator och människor. Ja, folk. Det fanns miljoner av dem som levde på månen, och de hade varit där länge. Jack hade varit en del av ett hemligt uppdrag för att utforska månens bortre sida, där NASA hade upptäckt några onormala signaler. Han och hans andrapilot, Lisa, hade flugit en modifierad rymdfarkost som kunde undvika upptäckt och landa på månens yta. De hade förväntat sig att hitta några främmande artefakter eller kanske en dold bas, men det de hittade var mycket mer chockerande. De hade landat nära en enorm stad som sträckte sig över flera kilometer. Det såg ut som en futuristisk version av New York, med skyskrapor, broar, parker och fordon. De hade sett människor gå, prata, shoppa och arbeta. De hade sett barn leka, skolor, sjukhus och teatrar. De hade sett en civilisation som blomstrade och utvecklades, och de hade ingen aning om vilka de var eller var de kom ifrån. Jack och Lisa hade försökt kommunicera med månfolket, men de hade mötts av fientlighet och misstänksamhet. De hade fångats och förhörts av månmyndigheterna, som hade anklagat dem för att vara spioner eller inkräktare. De hade lärt sig att månfolket hade en historia av att ha blivit förtryckta och utnyttjade av jordens människor, som hade använt månen som en dumpningsplats för sitt kärnavfall och en källa till billiga mineraler. De hade också lärt sig att månfolket hade ett hemligt vapen som kunde förstöra jorden om de någonsin kände sig hotade. Jack och Lisa hade lyckats fly och återvända till sin rymdfarkost, men inte innan de hade sett vapnet. Det var en gigantisk laserkanon som pekade mot jorden, redo att skjuta när som helst. De hade insett att de var tvungna att varna världen för faran, men de visste också att ingen skulle tro dem. De hade bestämt sig för att spela in en video och ladda upp den till internet, i hopp om att någon skulle se den och vidta åtgärder. De hade gjort videon och lagt upp den på Facebook, men de hade inte förväntat sig reaktionen. De flesta hade avfärdat det som en bluff eller ett spratt, och vissa hade till och med hånat dem för deras löjliga påståenden. De hade blivit förlöjligade, förolämpade och hotade av onlinetrollen, som hade kallat dem galna, lögnare och förrädare. De hade också jagats av CIA, som hade försökt tysta dem och radera deras bevis. Jack och Lisa hade gömt sig, men de hade inte gett upp. De hade försökt kontakta några journalister, vetenskapsmän och aktivister som kunde vara intresserade av deras berättelse, men de hade inte hittat några allierade. De hade känt sig ensamma och hopplösa, men de hade också känt en plikt att rädda världen från en eventuell katastrof. De hade bestämt sig för att göra ett sista försök att avslöja sanningen, genom att gå live på Facebook och visa världen vad de sett. De hade hackat sig in i en satellit och använt den för att sända sin livevideo, i hopp om att nå så många människor som möjligt. De hade visat bilderna från månstaden, månfolket och månvapnet. De hade förklarat sitt uppdrag, sin upptäckt och sin varning. De hade vädjat till tittarna att lyssna på dem och kräva sanningen från sina regeringar. De hade bett om fred och samarbete mellan jorden och månen. De hade avslutat sin video och väntade på svaret. De hade hoppats på en positiv reaktion, men de hade fruktat det värsta. De hade tittat på kommentarerna och reaktionerna, och de hade sett en blandning av misstro, nyfikenhet, ilska och rädsla. De hade sett några människor som hade stöttat dem och tackat dem för deras mod, men de hade också sett några människor som hade anklagat dem för att vara lögnare, förrädare eller fiender. De hade sett några människor som hade krävt dialog och diplomati, men de hade också sett några människor som hade krävt krig och förstörelse. De hade insett att de hade startat en debatt som kunde förändra världen, men de hade också startat en konflikt som kunde avsluta den. De hade undrat om de hade gjort rätt, eller om de hade gjort ett fruktansvärt misstag. De hade undrat om de hade räddat världen, eller dömt den. De hade undrat vad som skulle hända härnäst, och vad som skulle hända med dem. De hade aldrig fått reda på det, för nästa sak de hade hört var en kraftig explosion. De hade tittat ut genom sitt fönster och sett en ljus blixt. De hade sett månens vapen elda, och de hade sett jorden brinna. De hade sett världens ände och de hade sett slutet på sina liv. De hade sett månfolkets hämnd, och de hade sett sitt eget misslyckande. De hade sett sanningen och de hade sett konsekvenserna. De hade sett för mycket och de hade sett för sent.




Prosa (Fabel/Saga) av Jeflea Norma, Diana. VIP
Läst 42 gånger
Publicerad 2024-01-04 16:10



Bookmark and Share


  Jeflea Norma, Diana. VIP
Svar till Sefrage.
-Du skrev att “hade” inte är så tyckt om. Jag antar att du menar att du inte gillar att använda tempusformen imperfekt, som ofta bildas med “hade”. Det är sant att många sagor är skrivna i imperfekt, eftersom det ger en känsla av att berättelsen hände för länge sedan. Men det finns inget som hindrar dig från att skriva sagor i andra tempusformer, som presens eller futurum. Det kan ge din saga en annan ton och stil. Till exempel, om du skriver en saga om en robot som reser i tiden, kanske du vill använda futurum för att visa att berättelsen handlar om framtiden.
2024-01-04
  > Nästa text
< Föregående

Jeflea Norma, Diana.
Jeflea Norma, Diana. VIP