Jag önskar du kunde se hur mycket jag försökte rädda dig. Försöka få dig att förstå vad som händer med dig när du stannar där. När du tappade allt som var du för att bönfalla någon som inte ens ser dig. Jag önskar du kunde älska dig själv och se att jag grät för att du inte kunde se dig själv i samma ljus som jag gjorde. Gud för din mor är viktigare än du någonsin kunde vara. När den där terapeuten frågade henne vad det viktigaste för henne var, så svarade hon: Jesus, Gretchen och Michael. Du och Mona fanns inte där för henne då, ni kommer kanske aldrig göra det. Jag vill be om ursäkt att jag inte kunde hålla dig från det där, men jag var kanske inte menad att göra det. Jag tog slut på mig själv, hela min själ var tom för att kunna hjälpa dig från det där, men vad jag än gjorde så var respekten för din mor, som aldrig älskat dig, för stor. När hon kastade ut dig så fanns jag där för dig, och jag gav dig en trygg plats på jorden. Men så gick du tillbaka och jag sa att det inte kommer gå bra. Ändå så gick du tillbaka och så tog jag skulden för ditt lidande, att jag inte hindrade dig. Tro mig, jag gjorde allt för dig. Du kanske inte kan se det nu, kanske aldrig kan se det, men jag försökte allt vad jag kunde. Kunde inte sova om nätterna för jag tänkte på hur du mådde. Det fick jag skulden för. Du kunde ju som aldrig riktigt sova, för min oro oroade dig. Om jag fick chansen att nästan ta mitt eget liv för att rädda dig, så skulle jag göra det tusen gånger om. Det är bara synd att du aldrig kan se mig i det ljuset som jag försöker visa dig att jag står under. Jag var nog inte stark nog att bära din börda. Du hade aldrig känt kärlek förut så jag ville visa dig och du sa att jag var världens bästa, tills den dagen jag inte kunde hålla med dig för alltid. Då försvann den där minnen från dig och jag såg din mors vrede i dina ögon. Finns ingen som sårade mig som du, och ingen som jag skulle kunna älska som du. Det är en ond cirkel jag fastnat i, men jag tror aldrig att du älskat mig.