“Atjo”
Du kollade dig runt hastigt. Man kan undra vad som gjorde att du såg så rädd ut, dina ögon stora och blåa som klot. Du kollade runt som för att se potentiella vittnen till ditt brott. Kasta mig i fängelse, sa din uppgivna blick. Det var så jag tolkade den i alla fall, men du såg väl ofta ut sådär. Som att din bara existens var en börda för hela världen; dina andetag som ett evigt borrande i ett lägenhetshus. Men om någon hatar dig tillräckligt mycket så uppfattas du nog som det, din röst som en gaffel på porslin. Fanns det sådana människor eller var det bara du själv som uppfattade dig så. Tänkte du så dåligt om dig själv att det smutsar ner andras tankar om dig eller var det bara så det var? Du vet inte längre, långa trötta tankespiraler om varje detalj om dig var tröttande. Vad var verkligt egentligen? Ingen hade ens reagerat i klassrummet men jag såg ändå att du skakade lite innan du gick tillbaka till ditt skrivande. Är du trött? Är det utmattande att gömma sig så mycket för världen? Du kan inte kontrollera din nysning, är det tröttsamt att vara så uppe i din egen instängda värld att varje ljud som kommer ur dig är som ett straff. Men var det ett straff? Det kanske var ett steg i rätt riktning, du kan inte spendera hela ditt liv i tystnad. Någon dag kommer folk att märka dig.