Den oälskade övergivna bortglömda unga människans svarta vacum skräck psykos. Omgivningens stelbenta förfäran och handfallenhet. Psykosen det värsta helvete som kunde hända, en fasansfull konstant surrealism outhärdlig och fullständigt hopplös. Tack så mycket livet men detta har jag inte förtjänat, en obeskrivlig ångest, förvirring och jaglöshet, en utstuderad terror och tortyr. Jag tittar på TV hela kvällarna för att kapa topparna på sjukdomen. Socialtjänsten lyser med sin frånvaro. Psykiatrin är alldeles för dysfunktionell. Det är jag och mitt urballade tillstånd i det här rummet. Det är jag och demonen och den totala känslan av en irrationell undanglidande overklighet och de stirrande förbluffande blickarna på stan. Det är jag mitt i det destruktiva samhället som har sönder människor. Det är jag och min närmaste omgivning som kämpar frenetiskt på ytan för att livet ska fungera. Det är jag och ett samhälle som varken inte har tid, energi och förmåga att uppbåda den kärlek, medkänsla och förståelse som jag sannerligen i detta inferno skulle behöva. Det är jag i detta blinda och döva samhälle i vilket man inte kan andas. Det är jag och min skräck inför detta mörkrets tillstånd i vilket det inte går att existera. För 13 år sedan så låg jag på sängen i mitt lyckliga pojkrum och läste Tintin, bekymmerslös och fylld av en alldeles självklar tillförsikt. Livet lekte och mamma stod och stekte köttbullar. Nu är det sommaren 1987 och jag är psykotisk så att det riktigt sjunger om det. Ingen hör av sig och jag sitter som förhäxad och stirrar på min enda vän TV:n medan många av mina jämnåriga gamla vänner är lyckliga i sin start på det fantastiska vuxenlivet. Kärleken är för längesedan död. Det svarta vacumet i huvudet och den meningslösa rondellen som jag kör i.
Om man skaffar barn så måste man vara säker på att man kan älska och ta hand om det. Man kan bara inte överge sitt barn i dess allra värsta supertrauma. Det är då som en obeskrivlig katastrof kan inträffa. Sommaren är helt klart overklig. Min förskräckliga lägenhet är en intensivvårdavdelning utan personal. Jag får ingen vård. Det är jag och ett samhälle som inte bryr sig om något annat än sin egen förträfflighet. Samhället och min omgivning är ett fiasko som inte inser att deras brist på engagemang kommer att få oerhört negativa konsekvenser. Samhället är en skräck för att inte vara normal och passa in. Samhället är en fasa inför det allra värsta: att vara ensam och övergiven. Samhället är ett prepsykotiskt tillstånd av egoism och förljugenhet, tillgjordhet och svek. Samhället är en sfär som man till varje pris måste försöka att undvika. Samhället är en alldeles för tidig död i suicid. Det svarta vacumet i mitt huvud när jag ligger och försöker att somna. Hoppas innerligt att jag inte vaknar imorgon. Har jag inte lidit nog snart? Jag har varit sjuk i snart ett år. Telefonen ringer inte längre och socialtjänsten är på semester. Kalle Anka-psykiatrin med sin självgodhet och löjligt små resurser och att de diagnostiserade mig fel så att jag inte fick någon antipsykotisk medicin. Antalet medborgare som begår självmord vilar på statsminister Ingvar Carlssons axlar. Månen stirrar på mig genom fönstret och hopplösheten är monumental. Jag lyckas inte ta livet av mig trots två försök. Vad är egentligen meningen med mitt misslyckade så kallade liv? Jag somnar och mina drömmar är en surrealistisk skräck kaos obegriplighet.