Ofta går vi i tankar.

Tankar om hur dugliga vi är, om vi är älskade, om vi är bra, om vi är bra nog, om vi fixar det, om vi fixar det vi vill göra, om vi kommer att klara det. Om vi är duktiga nog, om vi gör rätt, om vi gör fel, om hur vi ska göra, vad vi ska göra. Osäkerheten sitter där oftast som en speta i fingret, som en sten som tynger ner hjärtat, som en bumling på axlarna som tynger ner oss, trycker ner oss, gör oss mindre, gör oss så små så att vi har svårt att se oss själva längre. Vi försvinner för andra, vi försvinner för oss själva. Vi försvinner, vi är borta.

Men det stämmer ju inte. Dessa tankar stämmer ju inte. Vi har bara blivit vana att tänka dem så ofta. Så ofta att vi tror att det är sanning. De har blivit vår sanning. Men det stämmer inte. Vi är ju bra, vi är ju dugliga, duktiga, fantastiska som vi är. Ju. Vi är älskade, och framförallt för de vi är, även om vi själva inte ser det. Vi är fantastiska, underbara, älskade, duktiga, dugliga, vi kan det här, vi fixar det här och vi fixar allt. Det är bara att köra, göra, våga även om vi är rädda, följa våra hjärtan, följa våra drömmar, prova, misslyckas, prova, misslyckas, kanske, prova igen och lyckas, lyckas ändå i slutändan och till slut. Vi fixar det, vi är kapabla, vi kan. Vi kan. Vi kan.