Varför luktar du i mitt hår, smeker min arm, håller mig hårt genom natten som om jag aldrig kommer lämna din famn?

Varför ger du komplimanger, kysser mig i pannan, säger saker som du vet kan få mig stanna?

Om du bara slutade va så fin när du sover, andas tungt i min nacke och hålla mig som du gör när jag gråter, kanske bara kanske kan jag lämna dig under natten om du säger allt du tänker, att jag aldrig någonsin haft dig.

Den blick jag ger dig när du lägger handen på mitt lår, jag vet att du förstår att jag älskar dig mycket mer än jag borde, så…

Varför kyssa mig hejdå och aldrig säga något igen, när du vet att jag kommer vänta tills den dag du kommit hem?