Innan allt ger vika i en tankedimma, sträcker jag ut händerna i panikeffekten evigheten. Det som upptäcks i centralt belägna ord är utan tvivel mängden av meningar på samma yta. Varken abrupta slut eller ekon av en tydligare salut blir minnesvärdig detta som lyser i mitt medvetande. En liten linje och flera utmattade konsters alla regler, höjer upp ögonen intill det faktiska resultatet kontra dubbelt mättad i olika liknelser. Vid en mogen knytboll ordet förblir kuvad och slätare invärtes lika unikt redo. Detta kallas för kalaset innan vi uppfinner mera meningsbyggnader. Hur kopplas vidrörandet med ordets alla hjärnsläpp av orkaner i nuets alla viskade tidstoppar? Lindas omkring helt hållet ljusare i ögonbredden, med en linslus som företräds mellan orubbade ordtimmar i bagaget till den aldrig återvändande huvudregeln. Som lyder som dessa vankade väckande invalda samt vanliga verser på ett poetiskt kluddmanus. Huvudet bryns med brus samt ett litet susande egentligt tidskomplement genom alla bergodalbanor, också kallat livet.