Bakgrund:
Gulli 75 år lider svårt under pandemin. Så svårt att hon fått acceptera en plats på ett äldreboende.

SCEN 8:
(Gulli är ensam på sitt rum)
Gulli: Jag har haft ett bra liv. Rest, jobbat, haft en bra man, goa barn, vad mer kan jag önska? Inget. Tag bort mej härifrån. Snälla Döden kom tillbaks med din moped och det snabbt. Jag vill åka i sidovagnen till de fluffiga molnen. Där finns Åke, min man, där finns mina föräldrar, där finns andra som jag saknar. Undrar om det är långt dit. Är det fint väder, är det mycket folk? Det spelar ingen roll bara jag slipper det här.
(Det knackar på dörren)

Gulli: Kom in!!!
(Det knackar igen)
Men kom in! Varför kommer du inte in? Det är öppet.
(En man klädd i jobbarkläder och med verktygsväska i handen öppnar.)

Mannen: Godkväll. Jag är på besök här i huset för att se till att alla har dom verktyg som dom behöver, i åldrandet. Jag tillhandahåller demonteringsstödet i processen. Jag ser till att det som ska plockas isär blir isärplockat på rätt sätt. Jag ser också till att alla vet hur man gör. Man kan få träna även om det inte är dags för den stora demonteringen än.

Gulli: Okej vad ska jag plocka sönder då? Mitt liv är redan i kras.

Verktygsmannen: Det bestämmer du själv. Det är en del av att åldras, att systematiskt släppa och slimma sitt liv. Poängen är att när man monterat isär något som man inte längre använder packar man in det och ger det vidare till nån som behöver det. Så man kan inte bara krascha nåt i största allmänhet.

Gulli: Okej, ska tänka. Då skulle jag välja att skruva isär min cykel. Jag cyklar inte längre och jag saknar inte det heller. Jag har cykeln här i garderoben.
(Hon tar fram den.)

Verktygsmannen: Oj den var dammig. Det blir ju perfekt. Samtidigt som man monterar isär en sak som man inte längre använder, släpper man ifrån sej den mentalt och det tycker många är så skönt. Livet blir enklare och man gör inte längre saker som man tycker är jobbiga.

Gulli: Varför kan man inte bara slänga eller ge bort saken?
Verktygsmannen: Då går det för fort. Man ska hinna tänka medan man skruvar isär. Och så ska man ge den gamla saken en farvälkram, det är viktigt

Gulli: Ok. Jag ska krama den. Kan jag få skiftnyckeln, jag börjar med sadeln.
(Verktygsmannen tar fram en kartong och lägger delarna i den. En efter en)

Verktygsmannen: Jag tar med mej kartongen sen om du vill och sätter en klisterlapp på den

Gulli: Tack. Skruvmejsel tack. Tång. Skiftnyckel, kniv. Oj vad jobbigt det var, det sitter hårt, men nu är den i lådan. Ajö. Nu är jag redo. Nu är det inte så många grejer kvar. Jag hade inte en aning om att det var så här mycket jobb...