jag skrev för att lugna mig själv, som om jag var en man som suttit och väntat vid tågperrongen i många år, och inte sett några människor annat än en anonym banarbetare som ibland kunde skymtas vid spåren, när jag förde pennan mot pappret så steg jag på ett tåg, och jag satte mig bekvämt vid ett fönster och såg ut över det vidunderliga landskapet som avtecknade sig på utsidan, jag färdades genom omgivningarna och upptäckte hur olika länder framtonade, som en resenär vars blick för första gången kunde slå sig ner på nya platser, en blick som genomsökte människornas ansikten efter ursprung, efter speglar att vila i under några ögonblick innan tåget lämnade stationen på väg mot andra aspekter, jag visste att jag tvungen att utveckla mitt skrivande för att jag på så sätt skulle få möjligheten att upptäcka nya platser. om skrivandet stagnerade så var det som om tåget stagnerade, åkte i cirklar genom redan upptäckta landskap, där regnet var smutsigt och återanvänt. där människornas ansikten inte var speglar, eller uråldriga språk som lyste i natten,  de var blott mina masker som jag har gett dem för att de skulle få konstlade särdrag, ja så blev skrivande när det stagnerade, man var inte längre en resenär som upptäckte landskapet utanför fönstret på det framåtrusande tåget, man var regissören som iscensatte tingen och människorna, gav dem masker och rekvisita för att göra dem tilltalande och intressanta, att stagnera är således att bli konstlad, att förlora sig själv i sin egen form, att formen tar över och blir ett ansikte utan några särdrag, en stagnerad författare är en författare som lever i en grav smyckad med rekvisita och skådespelare som han finner angenäma för stunden, där finns inget organiskt eller vederkvickande längre, därför att själva upptäckandet har gått förlorat, ja författaren blir en staty som står uppställd i sin välbekanta trädgård och blickar upp mot samma plats som han alltid har blickat upp mot, författaren bör egentligen avsäga sig de plikter som håller honom kvar vid sina vanor, han bör även avsäga sig sitt ägande, och därefter bör han säga farväl till de människor som han ständigt möter i sin vardag, han gör rätt i att lämna allt bakom sig och sätta sig på tåget, att fara genom landskapen fattig och namnlös, och där se hur de metafysiska djuren står och betar på fälten i gryningsljuset, hur det kalla regnet faller över människorna när de är på väg hem till sina jobb, hur städerna liksom lyser av en tidsålder vars ansikte är odefinierat, en aura av att vi är okända främlingar inför livet och oss själva omger stadsborna. men kastanjeträdet står på innergården och talar till oss om platser djupt begravda i vårt innanmäte, platser från vilka vi en gång kom ifrån nynnar genom lövsprickningen om våren, och vi fröjdas i några ögonblick över vårt bortglömda arv, ja, att inte stagnera, att stiga på tåget som tar oss över branterna och vidare genom öknarna, till källor, till träd i klungor nere i dalen, tåget av bokstäver som tar oss tillbaka till platsen där allt en gång började,