jag gick ner till parken och kunde inte se några människor, träden stod fortfarande nakna uppe på branten på landborgen, det var i början av mars och småfåglarna hade börjat kvittra igen, Öresund kunde skymtas mellan de sporadiska trädkronorna längre ner i parken. jag läste i en bok som saknade text, arken var blanka som snöslätterna i Arktis, jag satt där i timmar med boken och stirrade på sidorna, jag rökte en cigarett och såg hur röken slingrade sig mot marshimlen, en äldre tant gick förbi med sin rullväska, jag behövde gå till systemet och köpa vin, jag hade inte druckit på länge, på några veckor hade kroppen blivit mager och torr, dieten jag gick på ett hade fått läpparna och hårbotten att torka ut, boken med de blanka sidorna låg fortfarande uppslagen i knäet, jag försökte uttyda skuggbildningar, strofer som inte fanns men som vibrerade i vårljuset, jag kände med fingertopparna på arken på för att se om det fanns någonting i dem som jag kunde upptäcka, men allt var tomt och blankt som ett ishav. jag gick till lägenheten som låg några hundra meter från parken, jag hade knappt några möbler, ett par krukväxter i grå krukor stod i köket, det var länge sedan de hade fått vatten så jag fyllde ett dricksglas och gav dem vatten, jag satte på radion som spelade klassisk musik, jag tror att det var Sibelius fjärde symfoni som spelades av symfoniorkestern i Prag. jag satte mig vid fönstret och tittade ut på bakgården, äppelträdet var naket och grått och såg ut att vänta på ljuset, några avklippta grenar låg i en hög på marken bredvid det, det var en lördag i början av mars och dagen låg framför mig; blott subtila rörelser och nyanser avslöjade dagen som något unikt som åtskilde den från tusentals andra dagar, och det var som om de små subtila skillnaderna mellan den här dagen och andra liknande dagar var ett meddelande, ett meddelande från ödet som talade till mig på ett språk jag inte förstod, jag röker ännu en cigarett och begrundar det faktum att jag ska vara ensam i en vecka, när jag var själv kunde jag gå ut och gå på gatorna i timmar utan att det var någon som undrade var jag var. jag kunde sätta mig nere vid stranden och titta på det kalla ljuset som lägrat sig över Öresund, som om allt var ett rum av likgiltighet, som om landskapet var bedövat och väntade på att vakna. på mobilen läste jag om ett terrorattentat som hade ägt rum på en konsert i Moskva, hittills hade 127 människor blivit mördade, terroristerna hade gått omkring med helautomatiska vapen och skjutit folk som gömt sig mellan konsertstolarna, på sociala medier fanns filmer där terroristerna sköt mot människor som låg i en hög i ankomstsalen, en av terroristerna hade en eldkastare som han brände väggar och interiör med. jag stoppade ner mobilen i fickan och doppade fingrarna i vattnet, svarta fåglar kretsar över vattenbrynet på stranden, i fjärran kunde man se båtarna som gick mellan Helsingör och Helsingborg, som tysta mekaniska svanar rörde de sig genom dimman mellan de två kuststäderna, jag gick hem till lägenheten igen och drog ner rullgardinerna, mörkret var svalt och behagligt, jag hällde upp ett glas kallt vin och skummade igenom tidningsrubrikerna på mobilen, ibland hörde jag hur grannarna rörde sig i trappen, det gamla sekelskifteshuset var lytt, man kunde höra när de hade fest och pratade på andra sidan väggen, terrorattentaten i Moskva dröjde sig kvar i kroppen som en kopp gift, jag kände mig illamående, hade ett tryck över bröstet där jag låg i soffan, jag tog ett glas vin till och satte på Joy Division på högtalaren, ”Transmission” spelades högt i rummet samtidigt som jag låg och stirrade upp i taket, några flugor surrar kring en växt i fönsterkarmen, Ian Curtis mörka stämma fyllde rummet som en dimma och jag kände att orden han sjöng tog plats på ett fysiskt sätt i bröstkorgen. jag tänkte på skogar som låg höljda i mörker, stora vita palats som stod uppresta i skogens inre, vakter beväpnade med automatkarbiner patrullerade området, röda stigar ledde genom en tung gallergrind in mot palatsets entré, jag själv som levde i skymundan bakom trädstammarna i skogen kunde ana det som pågick vid palatset, en skugga som strök omkring och lyssnade på rösterna som kunde höras på avstånd, uniformerade vakter med masker av porslin som bar in och ut tunga kistor genom bakdörren, mörka, tyska bilar som kom körande i natten på serpentinvägen som slingrade sig genom skogen, mörkrets gryniga textur som låg över trakten och fick allt att se overkligt ut, jag själv som en förvirrad betraktare i utkanterna, ett block av vanmakt, den vaga känslan av äckel och illamående, "Transmission" som fyllde rummet som en dimma,