idag vyer, idag vidder, idag svävar Merkurius precis bortom atmosfärens tunna hölje. inte ens attentatet i Moskva når mig idag, jag går till frisören ett kvarter bort och klipper mitt långa hår, jag ser ut som om jag har varit ute till sjös i arton månader och inte haft tillgång till rakhyvel eller sax, men jag går med lätta steg på gatorna, det ser ut som om något har öppnats upp i människorna,
det ofattbara vårljuset har trängt igenom sprickorna i deras inre, allting liksom svävar av egen kraft.  jag känner mig inte ansatt av den dagliga oron, ångesten är en fladdrande skugga i utkanten av medvetandet, den kalla marsjorden vibrerar under fötterna som ett underjordiskt tåg, som en väldig flodvåg har vårljuset dragit in över staden och sköljt allting rent igen, allting har blivit nytt igen, ja, även jag känner mig nästan ny igen, konturerna längs träden är inte längre anfrätta av vemod, jag ska inte gå in och kolla tidningsrubrikerna idag, det makabra våldet får vänta i andra rum, bara samtalet med frisören existerar idag, vi talar om skidskytte och systrarna Öberg,
vi talar om längdskidåkning och det undermåliga herrlandslaget,
att Calle Halfvarsson borde pensionera sig och släppa fram yngre talanger. genom frisörsalongens vida panoramafönster ser jag människorna där ute, de har lämnat sina underjordiska vinterhålor och kravlar ut i ljuset som gengångare från andra sidan, jag tror inte att jag har någon ålder idag, det känns som om mina ögon är nya idag, den gamla sjukliga vintervärlden är annorstädes, det gamla sjukliga svårmodet är annorstädes, för ett ögonblick är jag en båt på ett vidsträckt hav; allt som finns är himlen och det ofattbara vårljuset,