Den stora ovala näverdosan framför mig på hyllan
startade direkt en sorts minnesprocess. Jag gläntade
på locket och en doft av barndom spreds i rummet.
En tacksamhetens tanke till Erik Lööf och hans
exceptionella förmåga att forma och snida fram
sina föremål i trä. Just denna magnifika pjäs hade min
pappa fått av Erik, då vi en rad av år bodde grannar.

Och under soliga vårdagar åkte pappa ofta skidor uti
skärgården och besökte på hemväg då Erik på plats i
sin sommarstuga. Ibland hade han sina gamla föräldrar
där och andra gånger sina döttrar. Trevliga samtal utspann
sig och styrkande att få en mugg nykokt kaffe när man
varit ute några timmar.

Naturmänniska uti fingerspetsarna var han, Erik.
Kunde inte bara rista, tälja och foga ihop utan också
välja ut de mest gångbara materialet kring familjens
sommarstuga. Nävret under hans känsliga händer tycktes
forma sig, utefter hans vilja. Många var de näverdosor
och burkar Erik tillverkade under sent 1950- och tidigt
1960-tal. Nångång emellanåt slöjdade han också knivar.
Att han var en fena på material av trä blev klart
konstaterat under dessa magiska år.

Men Eriks kunnande stannade inte vid det. Han var också
en filosof, en människokännare. Vid ett tillfälle under tidigt
sextiotal sa han att du snart kan behöva vissla på tjejer.
Visslandets konst fick jag då lära mig. Inte nu busvissling
precis. Dessutom visade han prov på en del fågelsång.
Och vem minns inte hans utsvävande utläggning om ekorrar.
Ur hans hand åt ekorrarna obehindrat och man funderade
hur han bar sig åt. Vår dialog med djuret i fråga måste vara
den rätta, var hans melodi. Själv försökte jag mata dem med
nötter och frön, men ekorrarna bet mig bara. Han menade på
att han och hans två döttrars återkommande närvaro, lugnade
djuren. De trängde sig inte på, utan levde i lågmäld samklang.
Det var familjens Lööfs sätt att föra dialog med det som skogen
inhyste. Har nog en del att tacka Lööfs för, i mitt eget sätt att
beskriva och närma mig natur.