Mina blästrade fötter möter den unga ökensandens korn
lekfullt sliter den sönder mitt kött och blodet skrattar tyst i natten
jag ser stjärnor gripa efter varandra på himlavalvets svarta scen;
slås av järnfixerade blixtar vars mönster påminner om barndom

Jag saknar de svalkande kyssarna från din mun
bilder från hyenans mjuka tänder påminner mig om tandtrådens balans
det finns något dolt i marken som skjuter upp, under rätt omständigheter
en chimär som inte existerar, ens bakom mina svullna ögonlock

Jag företog mig inte vandringen vanskligt
det krävdes tid och mod för att planera den långa marschen
näktergalens taktkänsla slog fel, redan från mitt första steg
min blankslitna själv faller i ett smaklöst limbo

Kylan tränger in i mina lungor; hindrar tankarna från att frigöras
de är innestängda och unkna; min kropp bär ett lager solkigt fett
och brända läppar fryser till is och blodets vassa kanter ömsar mitt skinn
jag är ensam i natten och allt som är inom mig förångas av trycket

Kommer du ihåg när jag räknade dina ord på nyckelbenet?
när jag trimmade gräset med pincett och lät oss falla in i mjuk skugga?
när de mörka molnen letade sig ur våra personer och bröt sig själva på mitten?
Styrk allt från min penna och sök mig innanför det som gör ont

Självangivelserna haglar tätt utanför tältets mynning
det är ett digert skuggspel med minimal energiextraktion
ljudbilden hämmar det intrikata mönstrets heliga härlighet
jag söker sömn med desillusionerade drömmar om framtiden

Om jag någonsin når gränsen där natten slutar och livets dioder lyser:
kommer jag känna svärdet smälta mellan mina skuldror
kommer jag känna tunna fiskfjäll falla från samtidens estrader
kommer jag känna krusbärsbuskarna syrliga doft och andas trygghet

Men nu är det natten som omgärdar mig
en mur av murket mörker och snö som kväver
köldblåsor slår upp likt näckrosor över mina kropp; kapillära trådar av mörker
en själslig sjuka tar mig i besittning som får mig att bli blind för dig