Väggar och rum, en enformig viskning,
Grannens liv, ett eko i min tystnad.
Från hus till hus, en trötthetens vandring,
Stadens gator, torg och murar, allt i en grå dimma.

Butiker och marknader, samma sortiment av tristess,
Historiens ekon, en saga utan glans.
Kärlekens dag, en blek imitation av lycka,
Livets dyrbarhet, en förlorad melodi.

Tårar och sorg, en symfoni av smärta,
Allt jag ser, allt jag hör, väcker min leda.
De är trötta på mig, jag är trött på dem,
Vänner och fiender, en grå massa utan mening.

Jag längtar efter en ny ton i mitt liv,
En melodi av glädje, en fläkt av hopp.
En värld av färger bortom gråhetens dimma,
En plats där jag kan känna, och inte bara existera.

Men hur hittar jag vägen ut ur denna trötthetens symfoni?
Hur bryter jag mig fri från den tunga kedjan av vantrivsel?
Kanske finns svaret inom mig, en gnista av livskraft,
En längtan efter förändring, en vilja att kämpa.

Jag tar ett djupt andetag och lyfter blicken mot horisonten,
Solen bryter igenom molnen, en strimma av hopp.
Jag vet inte vart jag ska, men jag vet att jag måste gå,
Mot en ny morgondag, en ny melodi, ett nytt liv.