En stormig natt på havet möttes vi av ett fyrtorn
den spred ett ljus av hopp som vi delade med reflektionens ömhet
genom nautiska nätter fann de skeppsbrutna respit
brödet delades med spröda strängar av salt
och vi fann gemenskap i nattens vågiga brus

När morgondagen kom och solen svarvade klippornas skär
såg vi vandra för första gången med nakna ögon
de som levt på ön en längre tid teg och blickade ut mot havet
de som just anlänt kysste marken med fromma läppar
tiden stod stilla här, bara solens och månens gång fanns

Till en början så tycktes strömmen aldrig sina
var natt anlände solärgade anleten i natten
de kysste marken och grät, lycksaliga för den fasta marken
brödet bröts i ljuset av fyren, en fisk grillades över elden
vi kände oss goda och det skänkte förtröstan

En natt slocknade fyrens ljus
vi blev omhuldade av det totala mörkret
det hördes skrik i natten
en ljudvågskniv som skar genom köttet
och mina lemmar skakade av köld

Tusen år senare såg även jag mot havet och teg
mina ögon slöts med vattnets samförstånd
och jag återsåg mitt förra liv med himmelssinne
sanden mellan mina tår blev en klocka i förfall
en ursäkt för alla livets misstag

Trådar från gårdagen höll inte längre oss fast
själen som stretat emot kunde inte längre hållas
en efter en tynade vi bort i den lätta brisen
köttflagor drev med vinden och blev ett med havets skum
gränslös var min lycka när jag såg mig själv försvinna