jag brukade älska - vadå, det låter dumt nu. tiden varar så länge.

nu inser jag att jag aldrig kommer bli ett underbarn och på den insikten staplar jag timmar, min hemliga rädsla för mänsklig interaktioner, fler filmer än böcker. min flickvän, som är den riktiga poeten, spränger helikoptrar i rummet bredvid. och så är det med det och så går torsdagarna tills vi än en gång försöker väcka upp nån glömd dimension i verkligheten, några timmar på lsd och sen är man tillbaka, värmer lasagne med vårregn mot rutan och tre missade samtal och tankarna rullar på, alla mina krokiga linjer vecklar ut sig. sen går vi och lägger oss och våra lakan flyter på havet. väldigt nära finns något djupt och vilt och dränkande


om jag hade en by hade jag skrivit om den. om jag hade en kamp hade jag satt ord på den. om livet inte hade visat sig varit helt och hållet opoetiskt, hade jag kanske försökt vara någon slags - nu skriver jag det här. kanske kommer jag blanda in något om praktikplatser, något om bortslösade kvällar framför en skärm. jag köper billig skit och jag känner ingen skuld. jag har få känslor och sällan. men här och var smyger sig lite spänning in, den där kicken, ibland,
ibland, när jag druckit för mycket och kapitulerar i ett samtal. eller när jag inte kan betala räkningarna.


jag vill mest att våra kinder och ord och skuldror men mest ord och tankar och känslor ska vila mot varandra och aldrig behöva gå till jobbet. jag vill att det är ett värdigt liv. jag vill ta på dig med andra slags händer