Det har aldrig funnits en tid för poesi, och det finns inga riktiga poeter. Här beskrivs en lång rad första och sista händelser. Kanske, tänker jag, kan jag skicka allt jag skrivit och sen göra slut. Du vet jag vill att du skriver om mig också. Du vet, och du biter mig i axeln.

Och vi dyker upp på de mest besvärliga platser; i flagnad färg, på insidan av flyttlådor och bakom ljudet av smällare. Försöker förklara oss själva i ett rum som ändrar form. Du pratar om att upplösas i en dröm och jag svarar med att fortsatt studera stjärnor i taket, skogsbrandens lågor sträcker sig mot trädtopparna. Närmare, rummet förändras igen, en klaustrofobisk cell i overkliga färger.

Hösten är speciell även där träden aldrig byter färg, en ödla springer fram mellan väskorna, fångar den med händerna. Plötsligt - vardagen flämtar igen, vulkanutbrotten finner oss i den outtalade gränsen mellan igår och imorgon som infaller idag.