När Lill-Pumparn var yngre

Han skar i läder på fabrik

I smuts och gift och lukter

Och inte blev han rik

Men han var stor i orden

Kamraterna han gav sitt hån

Men de blev rätt så trötta

En dag de sa ifrån

De tog en gammal låda

Ja, där så fick han ensam bo

De spika sen på locket

Och de fick lugn och ro

Nu Lill-Pumparn är gammal

Och fortsatt stöddig, men än sen?

För snart får alla vila

I lådan där igen