Allena över snö och is, att skrinna
dit färden för, där gångna isar bryter
sitt skal, och tusen tinanshjärtan flyter
ur frostfigurers förr så hårda hinna.

Att inte spjärna mer, men speglad spinna
emellan flak, där fria vågor ryter
tills smälta isopalers svallning tryter
mot nya land, att fallna fram försvinna.

Jag trodde förr att färden ville illa.
Jag fördes fram, men ville inte trilla.
Att varligt gå var liv, och kraftlöst spjärna.

Så tror jag nu, fast tro var blott elände
att isar möter länder längs sin ände.
Var frostfigur förslöt en skärmad stjärna.