Jag tror en vägman har sett mig
vila vid kullens björk,
i mollskrudad mantel han klätt sig,
hans skepnad är stolt och mörk.

Ibland drar han vagnars knarr
och rider regentens häst,
ibland går han runt som narr
förklädd i sin strumpeläst.
Emellanåt nära gråt
i en grymtande rytm bisarr,
men klar blir hans klagolåt
på åskådarsträngars darr.

Men mest går han kring i tystnad
och plockar från träd dess knopp,
jag ser hur ögonens lystnad
plirar mot kullens topp.
Ibland går han fromsint fram
att valla nedfallna lamm.

Jag tror han har sett mig vila
länge i nätter nu,
i skärornas sken syns han smila
att bita mitt band itu.

Länge var vagnen fjärran
nedgrävd i gräsvärld grön.
Här hörs den kärvande kärran
knarra ned kryptors krön.