Lila ligger leden längs
de rengmoln som sky skingrar,
enat andra färger trängs
där uppåt vägen slingrar,
många halvmånsskäror bär mig
ovan stegens segel,
många långa stråk förtär mig
genom bågad spegel.

För föröver feberbron
och parabelns toppar
väntar blott en reflektion
utav fallna droppar,
vattnets välvda värnbro vågar
himlens mätta meter,
i dess fästning bildar bågar
alltets parapeter.

Fängslad utav ängsel längs
sky av regnmoln burna,
nakna, matta, sjuka trängs
sju utfadda färger
intill ändens urna.
Här vet regnkristaller
endast att vi faller.