Horribelt är det som kommer,
horribelt och fasansfullt.
Jag har känt det släpande, sakta
sedan första stegens tult.
Jag har känt det vaka och vakta
och över axel beslås.
I den dödaste vinkeln det rör sig,
studerar, roterar och för sig
emot mig i flämtande flås.

Jag var blott ett barn i början
med sotkrans kring ögats glans.
I skog, där det stöptes ur sörjan
och följde på halvdistans.
Först som en enslig aning
att någonting iakttog,
snart som en hård förmaning
att skynda mig ut ur skog;
en viskning om att, "mot natt,
ett någonting når dig ifatt."
Och där, som jag hastade fram,
det växte ur bottenslam.
Växte, blev mitt, slog följe,
gick bakom i sotsvart hölje.

Ibland ses dess svarta svepning
fladdra till, och försvinna bort,
ur ögats vrå, som ett omen
om att kampen kommer bli kort.
Ibland tar det kraft mot abdomen
och vrider dess inom om;
dess vågor pulserar och plågar
och viskar, besvarar och frågar
men går sen, så fort som det kom.
Och i dessa plågostunder
pressar det mig till under
och undergång,
detta vidunder,
som är både början och slutet,
all framtid och allt förflutet.

Det vill inte ge sig till känna
ännu, det väntar än,
på tid då dess öga ska spänna
sin blick i min märg, och sen
så ser jag dess skepnad slutligt,
min eviga följesven.
På knä ska jag be, men omutligt
ska han stå, denna äldsta vän.