Jag höll en slända i min vänstra hand
men den var döende mot nästa dag.
I handen kände jag små svep ibland
från vinda vingars svaga slag.
Till svavelskyar ovan skog de flydde
där jag stod kvar och flykten tydde.

*

Jag trädde taggtråd med min högra hand
längs hägnat skansverk och minering.
Jag var en främling i ett rämnat land
i diket nedan fältets elevering.
Jag låg så lågt i inlandsträskets dike
förutan spegelbild och egen like.
Trots främlingskapet var det bara
jag som kunde denna egna grop försvara.

Från fältet drog harpist och säckpipsspelare
och riddersmän och raddors barnsoldater,
fördömda prästerskap med höga helare,
exorcister, mör, och djuphavsgravspirater.
De kom från halvokända innanländer
som fiender, förklätt till falska fränder,
men mina minor många fränder sprängde
och taggtråden dem alla utestängde.

*

Jag låg i plågor under taggtrådslakan
ned kulverten dit inga plågor följer.
Jag drog min taggtrådssvepning ned till hakan
och såg hur gårdagsfelen feberfåror sköljer.
Jag mindes somrarna i skymningsskogar
och bäcken invid fältens kvarn.
Jag mindes slagfältet som Döden plogar
men mest av allt att bara vara barn.
Och mitt i mörkret, invid sängens ända
där landade en liten, vingklippt slända.