Allena vid skenet i eldstadens vaknatt
jag lyssnar där flämtande flammor berättar
om grottor i urskog där berglandens drakskatt
bevakas av väpnade världsväktarvättar.
Allena ur skenet i trolldomens rökring
jag flyger där flimrande torvtungor talar
om änglaflyktsandar och spefria spökting.
Jag flyger, till fullmånens djupblåa dalar.


Men faller, till grönskan i gränsgärdets gräsplätt,
till skenbara vidder där järnskodda jättar
går gargantuanska mot himlen på hälhärjad träslätt
att trampa och fälla den växt som än mättar
sitt innan med marken runt ruttnade rothus.
Och för mina ögon är stenprydda städer
som lockar och blinkar med molande motljus
där jag min flyktstig bland träden beträder.


Den svartaste natten omsluter min väldfärd
som går mellan mörkret och motljusets gränser.
Inunder eklipsen framträder en eldhärd
med myller av glänsande glödknottsessenser.
Allena och åter i eldstadens rökström
jag talar där flämtande flammorna lystrar
till tystnad i talarens stigande spökdröm.
Jag flyger, med dåvärldens skyddsandesystrar.

Jag flyger, omgiven av änglaflyktsvingar
mot snövita världar och salighetssalar
ur skenrum och rökhärdens rykande ringar.
Jag landar, i fullmånens djupblåa dalar.

Vid urskogens grottschakt
där eldarna välvde
konstanta essenser
runt rubbad rytmik.
Där grottväggar blottlagt
den ristning som skälvde
kring upplösta gränser
mot mörklagd mystik.
Där väktarna skyldrade vapen
kring jordskalv och tidstunnelgapen
väntade draktungors skatt
i nyupplyst, evig, natt.