I

Förunnad ingenting förutom livet.
Av älskat barn fick denne föga form.
Beskyddad främst av grå förmyndarnorm.
Kontraktet mellan barn och vuxen rivet.

En felfigur bestämd från första klivet
att stega vakuumrum i styrkestorm
som, sammansatt av vindorkaners gorm,
berövar både barnahud och drivet.

Att läras blott att leva grått, försaka,
ett älskat alltid ämnat annanstans
var levnadslotten litenhet förunnas.

Din nyckel slängd fås aldrig mer tillbaka.
En ödeslåsning ingen andra chans,
en chans förlorad, gavs att evigt grunnas.

II

Som dagar drog, du växte, drogs emellan
perenners fält och skrymslets sovalkov.
Som dagar dog, där tankar håller hov,
du sökte snart i svarta brunnar källan.

Men sjönk, försvann, förföll till källarfällan
och ton utav din duns var tunn och dov
så ingen kom, och ingen såg. Du sov
där ljuset göts mot botten mera sällan.

Där vakenvärld var viljelös vakans
när rymden mellan tankens rum och handling
bestämt gestaltens möjlighet till livsförvandling.

Din rymd, din tanke, gavs för stor distans.
Var handlingsakt ur fallna fingrar rinner.
Och inget arv om förr - din levnad - minner.

III

Allena, lagd till ynkedomens kista
omkring de inga. Bänkars tomma rader
regerar. Dödens rov blev aldrig fader
och ingen hälft begråter kropp att mista.

Passiv mot livet än, i sömn; den sista.
Förunnad falska faderskapstirader
och ingentingens ingentingarkader.
Men menad söka döden överlista.

Idén om liv och död är blott fysik
som finnes innanför sin ram och regel
och känner intet utanför, förstår ej annat.

Min kropp en kraftförlösning, inget lik.
På vakuumvågor hissas vita segel
från land som kropp till liv och död förbannat.