Längs en lila äng av lavendel
viskar växt om väntad vår.
Genom grässtråna går Grendel;
söker, sniffar, letar spår,
hör ståhej från höga hallar,
ler i mjugg åt lukt av mjöd;
förrän kallnad kvällsvind kallar
rinner rusets rännil röd.

Hårda härjarhänder hamrar
genom hallens murmassiv,
bortåt kammarrummen slamrar
ekon av extinkta liv.
Framför spegeln står Inanna.
Herrars hädanrop når henne.
Stryker håret från sin panna,
lindar lockar till sitt spänne.
Klär sin klänningsbarm till bal
bakom slaktaraktens sal.

Går till dans i rännilssalar,
trampar trotsigt över lik.
Lika den fantom som talar
med Inannas munsmimik.
Lika, ändå annorlunda
mot de lik hon såg igår.
Genom fönster synes stunda
knoppar vid en väntad vår.

Genom grässtrån
sniffar Grendel,
medelst domsdån
slår en pendel;
ljuder mot böljande kullar.
Mellan mellanrummens toppar
klädda med inknäppta knoppar
röda rännilar rullar.