Inga blommor läggs uppå min grav,
inga duvor ruvar vid min vila,
arkaisk dunkelhet vill klippa av
synapser under synens skarpa bila.
Den faller, och jag faller likaså
med fållarna i ringvävens ridå
och sömlös ser jag inre strömmar strila.

Trumpeter, trummor, tromboner
trycker all luft isär,
och synlös i synvillscykloner
de delade sfärerna bär
min gengång genom andedansoroligheter
där trevande händer trär
en huva över ödemarkers eter.

Inga former för min färd elektrisk,
inga vingar vinkar längs min led
av evighet i etern blekt eklektisk
uppå den hed där alltet faller ned.
Konturlöst genom gränskanjonen kosmisk
ifrån en fruktad tomhetstid agnostisk
materian mot glömda glipor gled.

Raviner, revor, remedium
ryms i ett innanför,
en eldstad på heden Edenljum
att pyra tills yran dör.
En eldstad i värkligheten,
en eldstad som slår och stör.
Mot mötet med den andra verkligheten.

Harmonia, har du lyssnat
till min röst genom gengångens sfär?
Håller du mig när jag tystnat,
har du längtat, och väntat mig här?
Ekon, ekon, genom eter.
Eklektisk genom meter efter meter.