Så gömde jord, så sköt du djupt i sank,
var arla spor, var varslad växt av grönt
som lovat liv att blomma underskönt
men värkte vissnat genom kärlekskrank.

Så sänktes kropp, så slog du slingerslank,
tillbaka krum till rummet kryptan krönt
att lära liv, att ljus är inte lönt
när själva stammen stumnat, retligt rank.

Men många vårars möten återstår;
vad bryr sig frön i kvav hur åren går,
när inget livligt riktigt slagit ut?

Vad bryr sig vintersänkt om blekt farväl
där röda reden redan gått i tjäl
att aldrig ana andras solsalut?