Inatt har jag gått dit ingen vill gå
mellan mosstroll och grenars dans,
här hälsar mig kvällshäll och månen blå
bortom vågornas rullande glans.

Ned ythinnans nimbus och havets tak
ska jag söka abyssens mitt,
i revor av drivved och sänkta vrak
under guldglans och skummande vitt.

Jag sänker mig själv under sjögångsskum,
allt blir bländstråk och motljus och kallt,
men så sträcker sig strax raviners rum
för mitt öga rödgat av salt.

Bland stenrös och algfält och mastbaner
ligger revan mot min abyss,
och jag följer dess havsschakt allt längre ner
evigt eggad av djupens kyss.

Ett kall från det kallaste djupets djur
växer längs stenvalvens vall,
att dra ner mig från tunnlarnas tysta mur
till det svartaste vattnets svall.

En skepnad vid skuggornas lägsta punkt
drar kring längs gränslandens häll,
att släpa sig ut ur sitt mörker tungt
med tentakler och gula fjäll.

Och mot mig är ögonen svarta som sot,
uppå huvudet bläckfisklikt
och nedan detsamma är femtio fot
som ur ursfärens bojor vikt.

Med ben av kadaver och armar av alg
gränslade längs mitt slut
stirrar jag ner i vidundrets svalg
till de hundrades nedsvalda tjut.

Ur virvlande dyjord och bottenslam
drog djuret, sitt byte lik,
och vi fördes omsider i ljuset fram
till ett stigande spädbarnsskrik.