Över slottet, vid bron, där örnarna flyger
kring torn, och tinnar, och halvmåneskära,
och nedan den skog där småfolket smyger
i buskar kring stigen, helt nära, helt nära,
gick skärvornas kung intill dälden
i Harmonias urgamla välden.

Gick vilse, gick rätt, gick vilse på nytt
bland spöksnår, bland blodspår, i dimdans och rök,
att söka den rökpuff som sinnet tytt
som tecknet i töcknet kring skärvstigens krök
att vika runt krönet, äntligen,
till vägen som menats egentligen.

Över slottet, vid torn, där bron går förvittrad
från skogen i skirsmog där småfolket lämnat
och nedan den sky där kärnan står splittrad
har Harmonias välden rämnat.
Och högst upp i kröken, i spindelvävshärvor,
låg halvmånens kung, än i skärvor.