Gyllenlöv utsmyckar mark
som Harmonia krälar,
pinade i barbarkspark
viskar trädens trälar;
plocka inte buskens bär
gamla gifter gömmes där.

Parkvasallen går i smolk
ögongloben lystnar,
halvupphöjdas hovnarrsdolk
herrskapsnycker lystrar,
slavar som sitt gift uthällt
har Harmonias fötter fällt.

Golvade Harmonias ben
skjuter fart mot träcken,
över gyllenlövsallén
tornar mörka täcken,
solen går för slapp maskin
fast en mun än skriker "skin".

Enstaka eterisk stril
bryter fram mot mullen,
bakomlagda många mil
leder fram mot kullen,
samlade i hög honnör
står rebeller nedanför.

Under upprorskullens ting
fäller folket domar
över herrskaps rövarring
omkring blad som blommar,
invid parkravinens kant
singlar missmods bödel slant.

I befästningsbyggda bon
samlas solens söner,
uppå kullens tomma tron
folk Harmonia kröner.
Av avartens hovmarskalk
fylles filosofens kalk.