Hon håller hårt i godispåsen, krampaktigt ligger den där i famnen. Tryckt mot hennes bröstkorg. Det är lördag. Hennes ögon skannar oroligt omgivningarna i affären. Ingen får ta hennes godis. Veckans höjdpunkt måste vara säkrad. Inte ens hennes alltigenom närvarande pappa verkar vara en tillräcklig garant för att godsakerna stannar i hennes ägo. I hennes famn där är de trygga tänker hon.

Hon är måhända lite överbeskyddande av sitt ”snask” men det är nödvändigt. Just i det här skedet av livet (femårsåldern) är fenomenet godis nämligen
allt, rent av superviktigt. Det har en central roll i tillvaron.

Bilden är initialt bedårande och det lilla barnet förstås oemotståndligt charmigt men så påminns jag om att det lika gärna kunde ha varit ett svältdrabbat barn i ett krigshärjat land som så maniskt håller hårt i något värdefullt, ett stycke bröd kanske, eller något annat ätbart.

Den insikten grumlar upplevelsen, nyanserar den, och
gör den smärtsamt melankolisk och vemodig. Från ingenstans kom en oundviklig sorg. Jag lämnar butiken med ett tungt hjärta fast inget har hänt.