Jag mår illa, påriktigt spyfärdig, jag nästan darrar och hjärtat slår så det skrämmer mej.
Alla mina beroenden slår till på samma gång, jag mister kontrollen över allt i samma stund.
När jag såg dej, när jag tänkte på dej med en annan, alla andra.
Min perfekta bild av dej förtvinar när min fantasin tar överhand.
Svartsjukan slår till, egoismen likaså. De löser upp banden på min själv behärskning.

Jag darrar.

Koffeinet hjälper inte.
Nikotinet hjälper inte.
Inte ens choklad hjälper.

Jag vet jag måste få dej ur tankarna men det går inte.
Än dyker det upp än mörka bilder utav dej, än rosa.
Jag älskar och jag hatar på samma gång.
Jag kan inte sluta vänta på dej, för att om ifall.
Jag kan inte se nån annan i ditt ställe.
Du är underbar och du är ett kräk.
Men utan dej är jag svag.
Bara tanken på dej med nån annan…
Tanken på att du tänker på nån annan.
Tanken att du inte tänker på mej.
Tanken på att nån annan är bättre för dej än jag.
Varför kan jag inte bara släppa taget?