Jag är en duva som bringar frid,
när du ser mitt leende bland molnen.
Jag omger din ensamhet med mina tankar på dig,
så att du aldrig ska känna dig ensam.
Jag erbjuder ungdomlig glädje när våra skratt möts,
och förlänger våra liv med varje leende.
Jag är som din fru som sparar den sista köttbiten till din tallrik,
fortfarande varm, liksom min givmildhet.
Jag är din belöning på toppen,
när du sprungit uppför alla trappor i mitt trapphus.
Jag plockar bort din födelsedag från kalendern,
och ristar in den i mitt sinne.
Jag är ditt plåster på slagfältet,
som stoppar blödningen när hoppet sinar.
Jag är Psyche personifierad,
som uthärdar smärtan för att nå din helande hand.

Men du är en okrossad isvägg,
och jag klättrar förgäves.
Jag föll ner i det iskalla vattnet,
drabbad av köldskada som ärrat mig.
Jag ber dig en sista gång –
se in i mina tårfyllda ögon,
och vänd inte bort blicken som du gjorde när du övergav mig.

Fråga dig själv:
Förtjänade jag din tystnad,
när du höll min hand?
Var jag en människa som gick att älska,
eller bara en njutning?
Var jag värd att knuffas från stupet,
så att du kunde se solnedgången med henne?

Jag hade gett dig min reservnyckel,
för att du skulle finna vila i min säng dygnet runt.
Jag hade följt dig vart du än ville,
eller stannat på den plats du pekade på,
för att vi en dag skulle bli ett.
Jag hade gett dig mitt allt –
mitt hjärta, mitt namn, mina drömmar.

Nu är jag en fallen ängel,
som suddar bort mina spår tillbaka till dig
och fortsätter framåt –
i hopp om att hitta någon annan som vill ta emot min kärlek…