FLYKTEN FRÅN DEN TOMMA TYSTNADEN TILL DET INTET VARANDE

Idag
är jag
rätt vag
och svag

Ute i skogen
finns det nog en
en gammal gruva
under en liten tuva

Inuti gruvan finns det
en stor manet
som omsluter ett isberg
som saknar färg

Flyende från flum
fryser jag
i isbergets rum
denna dag

som verkar vara
en slags evinnerlig
och vaken mara
och en besynnerlig

tomhet i det rum
som växer i stillhet
och gör mig stum
och alltmer glödhet

Jag flyr från politiken
och samhällskritiken
vars smutsiga rum
är folkets valium

Jag bjuder min ångest
att åka ambulans
på en enslig fest
med min egen svans

i flykten från arrogansen
hos de pratsamt asociala
och den tysta intoleransen
hos det vardagligt banala

söker jag nog evidens
för min egen existens

Det ekar av skratt
i min iskalla boning
som vareviga natt
söker sin försoning

men skrattet stannar
i mitt ensliga rum
och jag förbannar
den värld som är stum

Från den slitna ballongen
hörs alltjämt allsången
som söver högt över
allt som jag behöver

På mörka kaféer
sitter ogifta brudar,
diverse fariséer
samt döda Gudar

Kanske är maneten
den trygga magneten
som håller mig kvar
när jag söker svar

Det ekar av skratt
som bara är ett lån
som gör mig matt
Det är iskalla hån

som straffar mig hårt
och får mig att rymma
när jag formas svårt
av de där grymma

skuggorna runt omkring
som bildar mobbens ring

Min egna komik
är på något vis
en förfrusen kritik
som gör mig till is

Men det tomma rummet
som ska fylla mitt väsen
får aldrig bli ljummet
eftersom jag är kräsen

och jag fyller det
denna iskalla dag
med min identitet
som vågar vara vag

när jag
är svag