Din blick var tom
där du stod på trappan
med en klump i halsen
och tre ton på axlarna

Du sa att det inte skulle bli,
att vi inte skulle fortsätta
att måla bilden
som vi så entusiastiskt
tagit oss an
och blivit en del av

Du stirrade på stenarna nedanför oss
försökte bli kvitt oket
genom att vända bort blicken


Men jag såg dig
och rakt igenom


Och som alltid var det jag som försökte trösta
när det i själva verket borde vara tvärtom
Det var ju du som bakbundit mina händer
medan dina fick fritt spelrum

Så lyfte jag vikten från dina axlar
gjorde smärtan till min
och lät dig gå med lätta steg
bortåt korsningen
medan jag gick tillbaka in
och tog fram mina mörkaste färger
för att påbörja en ny tavla