jag vet vad du kommer att säga
redan när du tappar rösten lite
och säger att vi borde prata

jag stålsätter mig

så länge jag lyckas låtsas att det inte är mig, oss, du pratar om
utan två helt andra personer i ett annat universum
kan jag prata om det med ett leende på läpparna,
även om leendet är en aning snett
jag kan till och med lyckas skämta om det
kanske säga att det känns bra och ok
och fråga hur du känner dig

och när du säger att det känns som skit
och att du känner dig som skit
och att du är ledsen över allt som hänt
kan jag trösta dig och återigen säga
att det är bra, det är ok

DU får vara ledsen, det är ok att vara ledsen

Men jag tillåter inte mig själv att vara ledsen
jag tillåter inte mig själv att känna ens någonting
jag biter mig i kinderna och tänker att det här händer inte mig
det händer någon annan i ett annat universum
det händer INTE mig!


JAG är inte ens närvarande i det här rummet


Jag befinner mig i periferin och betraktar situationen utifrån
ibland försöker jag att närma mig samtalet men trycks bryskt åt sidan
och uppmanas att hålla mig på avstånd
och jag försöker verkligen
men det är som att för varje ord som den andra personen säger
så dras jag närmare
det går inte riktigt att hålla mig borta längre

när jag väl når fram vibrerar hela rummet
det svartnar för ögonen
och balanserar mellan apati och totalt sammanbrott
plötsligt har jag inga ord längre
inget snett leende eller någon tröstande famn

min kropp är förstelnad, ledlös
det enda som kan hålla ångesten borta är att stänga av
det är den enda försvarsmekanism jag har kvar
Jag hör inga ord längre, jag förstår inte ditt språk
jag känner inte när du tar på mig
jag har påbörjat flykten

Om jag för en enda sekund skulle släppa på den kontrollen
skulle du se mig hopkrupen på golvet
gråtandes som ett barn
gripandes efter smulor
och be dig att stanna
be dig att älska mig
be dig att aldrig nånsin släppa taget om mig

Och jag kan ju inte vara den personen
Inte inför dig.