Alla dessa tankar
lika överväldigande som
alla liv jag aldrig kommer leva

de liksom trasslar
en sladdhärva av tankar
som rör sig
krälar
Varje tanke rör sig och kan försvinna om jag inte ger den
lite uppmärksamhet
men jag lär mig aldrig dess respektive modus operandi eftersom jag inte kan stanna tillräckligt länge
kan inte löpa tanken ut
med risk för att tappa en annan

som en dagisklass där varje unge får snäppet för lite
hela tiden
men tillräckligt för att hållas vid liv
över ytan
tillräckligt för att inte braka ihop fullständigt
men väldigt
väldigt
stressigt
för alla inblandade

för många ungar på en fröken
för många tankar på en skalle

kvantitet på bekostnad av kvalitet
yta på bekostnad av djup
omfattning på bekostnad av framdrift

hade jag målat hur det ter sig där inne hade det blivit en kladdig röra som av en gravt insjuknad patient på dårhus
det är fult och äckligt och panikartat kaotiskt
ändå långsamt och segt
som sega, klibbiga, äckliga maskar i en enda boll
och samtidigt kvicka

tänk segt, klibbigt och äckligt och en fysisk känsla av akut brådska
Kortslutning
är vad det blir
Åksjuk
är vad man blir.
Det rör sig inte på utsidan men musklerna agerar som i flykt.
Sinnenas kortslutning och denna vedervärdiga maskhärva. Som när man sitter på tåget som står stilla och ett annat tåg rör sig bredvid och man inte vet om det var det egna eller andra tåget som flyttade sig.
Gånger fem tusen.

Med denna kortslutning och medvetandet i en vedervärdig maskhärva stapplar man runt
Försöker vara normal och trevlig
autentisk och ambitiös
fokuserad på en sak i sänder
men hur ska det låta sig göras?
hur ska det låta sig göras utanför dårhusets väggar?
när alla liv man kunde levt också rinner ur händerna på dig
tillsammans med tiden