Öppna. Det vidsträckta spred sig. 

De vita kyrkorna. Det fuktade markerna. 
All vår strävan i bokstäver skrivna i mullen. 

Han. Ett minne från en tid och hon likaså. 
Inte en sång man spelar när filmen är

slut. Ett öde eko. Ibland kallar du på mig. 

 Gräset under mina fötter drar

mig uppåt. Fjädrar. 

Mitt vita nattlinne med ängsblommorna 

som om de berättar för mig om somrarna. 
Täcker min allt mer växande kropp. Kullar

och kullersten händer inflätade i grenverk 

klättrandes uppåt uppåt 

i en tanke flimrade en önskan om något än 

starkare. Där kliver någon in med 

vitnat hår. Den grusade gången tar oss 

ned från kyrkorna. Bort från sorlet av mull.