Likt ett bistert minne
av vem jag en gång varit
- hade kunnat bli -
vandrade du förbi
på vägen som mitt sinne
aldrig vågat tagit
den som anses vara min
men i den bemärkelsen
äger jag ingenting.

Och du gick där på vägen
som om den vore lagd där för dig
och en evighet regnar ner
sedan jag sist gick där med någon
än mer någonstans med dig
och jag finner mig själv vara
ett stenskott i ditt liv
såväl som alla andras

jag föredrar att inte minnas
än mer än att inte bli sedd
för av allt min lott rymmer
rymmer den inte stolthet
att bli buren eller släpad
Men du gick där på vägen
obehindrad av skam och skuld
fri som en vårkvist
eller senseptemberlöven
och jag för rutten i rötterna
för att ens veta solljus

vad finns det att känna
om skam över att komma ihåg
vad som med all rätt borde glömts
blivit ersatt
av nya tiders bättre minnen

Jag går också promenader
men jag går genom skogen
väntar på ett krön där stigen,
den jag själv trampat dit,
ansluter sig till vandringsleden
för att höra om någon kommer
eller går
innan jag själv tar plats

för jag går inte när jag vill
jag går
när det mig framstår
vara mest troligt
att jag ingen ska möta på
för att slippa ensamheten

Du gick där på vägen
ett stenkast bort från mig
och jag kan inte begripa
oändligheten oss två emellan
som om det vore ett ögonblick
sedan vi sist sågs
och ändå minns jag inte när
eller var det var

Jag önskar att jag hade något
att berätta
att berättiga
att säga "hej hur står det till"
hoppas du minns mig
så som jag gör dig
men jag har ingenting att säga
och allt att säga om det

Det framstår mig obegripligt
att jag en gång betytt dig något
en stor eller liten sak
att jag faktiskt funnits
om så bara som
en sten i skon;
vill jag ens veta
hur du minns mig?

Jag ser mig själv
ur mitt minne av dig
vad du såg av mig
när jag såg dig
en pastisch av en människa
och om du nu minns mig
framstår det mig omöjligt
att det skulle vara dig
till glädje eller lättja

jag undrar om du vet
mitt öde
bättre än jag gör ditt
om du förstår
glömskan
jag försöker gömma mig i
kan du känna min ånger?-
skammens tyngd
i min pannas vecken?

jag minns en gång
att jag inte visste en större glädje
än att vara dig nära
och vad lämnade jag dig med?
ensamheten är påtaglig
påtagligare än otillräckligheten
mer verklig än jag
verkar det som

jag har försökt dränka mig
i ett hav av sprit
och svullnat upp i fett
för att stelna i muskler
och sett allt däremellan
jag har försökt kväva mig
i ett moln av rök
och granskat vartenda dåd
för att minnas vem jag blir
och glömma vem jag är

Det är mer ärr än kropp
bland sträckmärken och lös hud
revor och skrapsår
har jag tillintetgjort mig själv
i hopp om att bliva älskvärd
och försakat allt jag en gång trott
ovärderligt och outbytligt
att jag inte längre vet om jag förblir
i annat än namn

2021-12-21