Du är som solen en skön sommardag;
skiner så ljuvligt att jag blir svag,
och om molnen skymmer dig en smula
rodnar dem raskt av strålarna gula.
Mitt hjärtas ljus, mitt hopp, min tro –
blott att se dig låter lättjan gro.

Om afton skiner du än så stark
bringar skönhet till hav och mark
när du lättsamt kysser randen
så varsamt tänder branden
i himlavalvens skära sky
smeker du även min ömma hy.

När natten sveper slummerns stilla sus
och stjärnorna tindrar i fagert ljus
äktar jag minnet av dig i månsken
och väntar väl på att morgonen
försynt dig åter skall gry
och frånkasta mig mitt hjärtas bry.

Om morgonen när du ståtligt stiger
till och med fåglarna för dig tiger
inmundigar jag vart ögonblick vi delar
ty varje sekund hjärtat helar
av dig, ditt sken. Din skönhet ren
förgyller blodet i varenda ven.

2026-07-29