Vid porten till den stora gården
var hon som mest osynlig

Ingen sa något
Ingen såg något
Ingen hörde något

Bara den genomskinliga - tomma känslan av tyst iakttagelse
kom över henne varje gång.
Hon rundade snabbt hörnet ut till gatan
Nästa gång tog hon mod till sig och sa:
-HEJ

Ingen sa något
Ingen såg något
Ingen hörde något

Det var nog bara ett fabulerat utanförskap och i allra högsta grad självförvållat tänkte hon, i en stilla tanke för sig själv.

Kanske fanns hon ändå trots allt.
Fast bara på låtsats.